Från Stalonien till Sverige

Viola Takanto

I stora delar av mitt liv så har jag levt i Stalonien, ett mycket litet land i Europa. Jag bodde ute på landet med min mamma, pappa och mina fyra syskon. Egentligen så var vår ekonomi tillräckligt stabil för att vi skulle kunna bosätta oss i staden, men mamma och pappa vägrade. Varje gång jag ifrågasatte valet av boplats så sa de att det var farligt inne i staden, att vi kunde bli påverkade av någon högre makt och att vi skulle få en bättre uppvät här ute. Senare förstod jag vad mina föräldrar menade. Mitt land styrdes av en diktator och de politiska åsikter mina föräldrar hade stred mot diktatorns åsikter. Mina föräldrar påverkade mig, särskilt mamma, och jag själv blev tidigt insatt i människorättfrågor. Detta gav mig dock problem. Diktatorn och regeringen verkade inte uppskatta mina eller mina föräldrars åsikter.

När jag var sju år försvann min mamma. Eller hon försvann egentligen inte, utan polisen kom och hämtade henne. Det var en sen kväll, och jag skulle egentligen sova för flera timmar sedan när det knackade på dörren. Det var en hård knack som både fick mig och mina syskon att hoppa till. Jag hörde hur någon öppnade dörren, och hur hotfulla röster trängde igenom dörrar och väggar, in till vårt rum. Rösterna höjdes och dialogen verkade bli allt mer intensiv, så jag hoppade ur min säng och smög ut ur rummet. Min lillasyster Thea gav ifrån sig ett oroligt läte när jag var halvvägs utanför rummet. 

”Det var säkert ingenting, inget kommer hända Thea. Bara stanna här” ljög jag, trots att både hon och jag var medvetna om att något dåligt skulle hända. 

På avstånd kunde jag se hur två uniformerade män höll mamma. Min pappa försökte dra tillbaka mamma, men poliserna hade ett fast grepp och lyckades inom loppet av några få sekunder dra ut mamma. Pappa gjorde en sista ansträngning och grep tag om mammas hand, men efter att ha fått ännu ett slag i huvudet av den ena polisen så låg han uppgiven på hallgolvet. Anledningen till varför mamma blev bortförd av polisen var att hon hade skrivit en artikel om den usla demokratin i landet. Artikeln hade väckt både positiva och negativa känslor, men när väl staten fick tag på den så var det kört för henne. Den natten var den allra sista gången jag fick se min mamma. Jag visste inte om vart hon skulle, och om hon ens skulle leva om några dagar, men vad jag visste var att ett helvete väntade henne.

I närheten av vårt hus låg en stålindustri, som min pappa ägde. Här spenderade jag ofta tid, då det inte fanns mycket att göra ute på landet. Här fick jag både mitt första jobb, och när pappa gick bort blev jag även facklig ledare på fabriken. Jag förstår verkligen vikten av att vara högt uppsatt. Att kunna styra över en mindre folkmassa gav mig hybris, så jag kunde på något sätt förstå hur diktatorn kände sig. Samtidigt så hatade några av de som arbetade på fabriken mig. Kommentarer om mitt kön haglade, och snart skulle hatet om min sexuella läggning göra likaså. 

På fabriken hade det nyss börjat en tjej som hette Zofia. Hon var yngre än mig, hade ljust långt hår och det vackraste leendet jag någonsin sett. Jag blev kär i henne redan första dagen hon kom till fabriken, och hon blev snart kär i mig med. Jag hade aldrig förut känt en sådan känsla, trots att mina föräldrar försökt para ihop mig med flera olika män. Det var någonting i Zofia som gav mig den känslan, även om jag snart skulle straffas för det. Jag märkte rätt tydligt att hon blev mobbad av andra anställda, och jag förstod snart att det handlade om hennes sexuella läggning. För att ni ska förstå så ska jag citera lag 67 i Staloniens lagbok:

”Medborgare, tredjelandsmedborgare, turist, och övrig person som befinner sig inom Staloniens gränser skall inte ingå i samkönat äktenskap. Denne skall även inte umgås med en samkönad person i några som helst kärleksfulla syften. Personen i fråga bör dömmas till fängelse alternativt böter och psykisk vård om polisanmälan sker.”

Jag antar att jag är ganska bra på att hålla inne frustration och ilska, men när jag väl bestämmer mig för att vända det utåt så tvekar jag inte. Först vid 35 års ålder tröttnade jag. Jag ville också gifta mig med min flickvän och skaffa familj, som vilket hetrosexuellt par som helst. Jag kunde inte stå ut med de små ramarna som höll oss inne, så jag och min flickvän började vår flykt. Dessutom hade jag hört att det började bli oroligt i landet, och ett krig skulle kanske snart utbryta. Detta märkte vi när vi kom in i staden för att få tillåtelse att fly. Vi fick t.ex ljuga och säga att vi var systrar som blev skickade av våra föräldrar för att utbilda oss. Pga oroligheterna i landet så var det inprincip omöjligt att lämna landet. Regeringen höll oss invånare innanför landets gränser som djur i burar. Ett bra tag så kändes allt, verkligen allt hopplöst.

Men så en dag fick vi ett erbjudande. En man erbjöd oss att åka med hans buss till Sverige, mot en summa pengar. Summan pengar hade vi, men vi tvekade då han nämnde att vi var tvungna att passera några länder. Efter en tid funderande så bestämde vi oss för att åka med bussen. Vi var väldigt nervösa och rädda, men samtidigt förväntansfulla. Jag hade hört att Sverige var ett jättebra land, trots att kulturen där var tvärtemot kulturen här. 

Resan i sig var en berg-och-dalbana, förutom att pirret man känner i magen inte innehöll någon som helst förtjusning. Jag vet inte ens hur lång tid resan tog, för vi hade varken klocka med oss eller fönster i bussen. Om natten var det kolsvart, och likaså var det på dagarna. Vi hade knappt något att äta, och när chauffören slängde in mat så blev vår andel knappt synbar. Trots att vi fejkat vår sexuella läggning så var vi fortfarande kvinnor, det vill säga värdelösa. Det gällde bara att stå ut, för vi visste att allt skulle bli bra i Sverige, och vi hade rätt. Bussen stannade och jag kunde känna hur alla i bussen drog efter andan. Vi var så nära, vi kunde bara inte bli stoppade nu! Men så öppnade chauffören dörren och sa dedär magiska orden ”Välkommen till Sverige”, och hela bussens kollektiva utandning var levande. Vi var äntligen framme i Sverige, äntligen!