The Island

What would you say are the key themes of the film? Do you feel that the film really deals with the question it raises?

I think the key themes of the film is: clones, romance, escape from ”reality” and some kind of action/ violence- part inbetween. The main key of the film is cloning, because the whole movie is about two clones. And because the movie is about clones, the ”escape and violence-part” is the causes. As soon as Lincoln finds out that the Island doesn´t exist, he escapes (with Jordan), which will be one of the most important moment in the movie. The escape will at the end cause more justice and peace, which I suppose was Lincoln's goal at the beggining.


The Island belong both to the action and romance- category. It´s romantic because Lincoln at the beggining of the movie meets this beautiful girl (Jordan), then help her to avoid going to the Island, escape with her, fights toghether against the bounty hunters/ cops and finally get together at the very end. Not only that they can live in peace after the turbulense ending, rest of the clones were breaking free, and it all ended happy (I guess).
The movie is an Action-movie because of the violence. I think the movie needs  some obstakle, just for the excitment. The violence part also shows a more realistic view. If there wasen´t any obstakle, the movie would be boring and very short, because all the problems would be solved quickly. It´s also shows of how strong Lincoln and Jordan is, because they both survive these obstakle.
________________________________________________________________________
What does Jordan mean when she says, ”The Island is real. It´s us.” What, if anything, is this saying about the human hope for some paradise or for heaven?

I think Jordan mean that her and Lincoln´s romance is like living in a paradise. It is a pretty romantic and poetic thing to sa.. As she compare her and Lincoln´s romance with the Island, ofcourse she points at all the good rumers that the humans have been spread. The most important key is hope, which I think is the main- key with Jordan´s quote. All the clones wants to come to the Island, and for that they have to hope. If you compare this to the reality, christian people hope to end up in heaven after death (Unless that I think that heaven is a more polite place than ”The Island”).

Novell- overklig berättelse

                                                        Novell- Vakna en dag om 100 år
                                                                   Av: Sofie Denbert

Han vaknade när han kände den något varma luften träffa nacken. Den varma luften gick igenom nattens kalla skikt. Sino satte sig rakt upp och försökte så snabbt som möjligt att uppfatta miljön runt omkring sig, men det gick inte. Hjärnan ville och kunde inte sammankopplas med resten av kroppen. Just då kände Sino ett varmt och något benig föremål på sin axel. Han vände sig om och försökte uppfatta källan bakom det han precis känt, men han kunde bara urskilja ljus.
- Vila, ta det lugnt! Jag är inte farlig! Så någon med en hackig röst. Det kom från ljuskällan bakom han.
- V-vad händer? försökte Sino få fram.
- Du är skadad, ligg ner.
Sino tvekade en stund med lade sig sedan ner. Strax efter att hans huvud landat i marken kände han hur varelsen plockade upp något från marken, höjde en benig kroppsdel och närmade sig Sinos huvud.
- Vad gör du? Vem är du? kunde Sino få fram.
- Din otåliga jordbo.
Varelsen gav ifrån sig ett läte i form av en suck och fortsatte.
- Jag är från rymden. Uppdrag att rädda dig. Du är den enda överlevande, du måste härifrån!
- Jag? Är alla andra döda?
Sino kunde knappt tro sina öron, vad var det egentligen som hade hänt?
- Ja, sa varelsen. Du måste räddas för att överleva, och det är fort!
Lätet tonade ut och blev mer och mer djurliknande. Sino försökte höja huvudet och se på varelsen, öga mot öga. Han kunde urskilja en grågrön gestalt som nästan smälte in i den dystra skogen. Varelsen hade två smala armar och två korta små ben. Han kunde också skymta en lång svans där bak. I höjd vid varelsens mage omvandlades den grågröna färgen till en betydligt mörkare, nästan svart, hård färg. Varelsen uppfattade Sinos blick och gav ifrån sig ett till suckande läte och sade.
- Apparaten på magen. Den översätter, jag kan inte jordboska.
Sino nickade långsamt och lade sig sedan ner igen.
- Vad skulle du göra med mitt huvud förresten?
- Laga dig, få dig frisk, sa varelsen.
Varelsen tog återigen fram saken från marken, som såg ut som en flaska, öppnade den och närmade sig Sinos huvud samtidigt som flaskan långsamt tömdes.
- Aj! Skrek Sino förfärat. Vad är dethär?!
- Botemedel, du kommer inte känna någon smärta efter detta, sa varelsen tyst.
Sino lade kvar och grimaserade mot smärtan, samtidigt som han försökte minnas allt som hänt.

Efter några minuter sträckte rymdvarelsen fram den beniga handliknande kroppsdelen och hjälpte Sino upp.
- Du är botad nu!
- Tack, sade Sino och kände på bakhuvudet.
Han kände ingen smärta längre. Drömde han?
- Jag heter Xia förresten, sa varelsen belåtet.
- Jag heter Sino, tack för hjälpen Xia, sa Sino.
Sino resten sig upp och började borsta av smutsen från hans halvlånga bruna shorts.

Just då hördes ett knakande ljud i buskarna, några meter bort. Både Sino och Xia blickade mot ljudkällan samtidigt, men ljudet tystnade fort. Några sekunder senare hörde de ett lite högre knakande ljud på andra sidan. De båda vände sig snabbt om, men kunde inte urskilja vad som orsakade ljudet. Sino tittade på Xia och såg hur hon började bli mer och mer nervös. Hon slängde hastigt ihop sakerna hon botat Sino med och rörde sig bort från mitten, allt närmare den smala grusstigen några meter bort.
- Vad händer, vad var det som lät? frågade Sino oroligt.
- Det är dom, jag visste det. Vi måste skynda oss, kom! sa Xia.
Hon började sedan slå sig själv i huvudet. Det måste verkligen ha gjort ont, med tanke på hur benig och hård hand hon hade.
- Xia, sluta med det där! Berätta bara vad som hänt! nästan röt Sino.
- Vem är du ens förresten? Nu när Sino började få tillbaka allt en fungerande människa består av fick han uppenbarelsen, vad gjorde han här? Vad har hänt? Vem var den något fula varelsen framför honom?
Xia tittade sig hastigt omkring innan hon närmade sig Sino.
- Jorden har invaderats av fruktansvärda varelser. Fråga mig inte vad deras baktanke är, för det vet jag inte, men det bådar varken gott för mig eller dig. Jag är här för att rädda dig, jag kommer från yttre rymden, planeten Mizoto.
Sino tittade tveksamt på Xia.
- Jag har sett er alla människor från vår planet, nu när alla förutom du är döda har jag lovat att ta hand om dig, och nu när du är frisk måste vi fly.
- Har du spionerat på oss? fråga Sino med misstänksam röst.
- Nej, eller ja. Det spelar ingen roll, vi måste fly nu.
- Hur ska vi fly? frågade Sino.
- Vårt rymdskepp ligger där borta.
Xia höjde armen och viftade bort, bakom grusstigen.
- Vi måste fly nu, komma i säkerhet...

Mer hann inte Xia säga, förrän den ljudlösa skogen totalförstördes av oljud. Ur buskarna stormade två eller tre gigantiska monster. I samma storlek och samma läte som King Kong närmade sig de groteska monstren Xia och Sino, som stod som förstenade i mitten av den nuvarande brottningsringen. Sino tittade ner i marken och plockade upp en stor sten. Han kastade den mot huvudet på det ena monstret, men den orkade bara slungas fram till varelsens högra stortå. Trots att monstret inte verkade känna av stenen gjorde den ifrån sig ett ännu högre oljud. Han närmade sig Xia och Sino långsamt, men ändå med tillräckligt stora steg att han skulle vara framme på två sekunder. Sino kände Xias beniga grepp om sin arm och slungades sedan ut på stigen. De första stegen så var Sino nära på att ramla. Han hade inte sprungit på vad som kändes som en evighet. Han började sedan få in takten och sprang som aldrig förr. Trots de snabba andetagen hörde de både de dundrande stegen bakom dom. Sino vände sig bak en gång och såg att varelserna endast var några få meter bakom dom.
- Xia, vad ska vi göra?! De kommer ikapp oss! ropade Sino, något andfådd.
- Korsningen Sino, sväng vänster! Inget annat, sväng vänster! uppfattade Sino Xia säga. Mycket riktigt så tonade en stor korsning upp sig. Stigen delade sig i två delar. När de  var framme tittade Xia bak på Sino, innan hon sprang höger. Sino övervägde i några sekunder att svänga höger, men han lydde Xias ord och svängde av åt vänster. Han hörde oljudet bakom sig lägga sig och han vände sig om. Varelserna verkade ha svängt höger, åt Xias håll.
- Nej, nej, nej, flämtade Sino för sig själv. Jag skulle ha svängt höger, Xia kommer aldrig klara sig!

Sino saktade ner farten och andades djupt. Han kunde inte urskilja om det var utmattningen, rädslan, förtvivlan eller en blandning av allt som orsakade de tunga andetagen. När han återfått sin normala puls började han röra sig framåt. Vyn framför honom verkade inte lovande. Träden stod uppradade på samma sätt minst en kilometer till, och någon större ljusglimt förutom månens sken fanns inte. Sino började känna hopplösheten stiga, långsamt, men han kunde inte ge upp, inte nu.
- Det måste finnas något där framme, det måste! sa Sino för sig själv. 

Han gick i något som påminde om en evighet innan han kunde skymta något där framme. Det var som en ljuskälla där framme, fast den täcktes av något stort mörkt föremål. Utan att tänka på det nästan sprang han i hopp om att bli räddad. När ljuset utgjorde mer plats än den dystra skogen kunde Sino skymta en stor plåtliknande maskin som stod på tre långa metallcylindrar. Sino tog några försiktiga steg framåt och tittade sig omkring. Där långt framme kunde han skymta en varelse, en varelse som hade exakt samma kroppsuppbyggnad som Xia.
- Xia! Du lever!
Sino vinkade häftigt med båda händerna samtidigt som han närmade sig varelsen. När han kom nära stirrade varelsen på honom, innan han backade några steg. Sino tittade noga på varelsen. Visst hade varelsen samma kroppsuppbyggnad som Xia, men det var något som skilde varelsen från Xia.
- Du är inte Xia? sa han tveksamt med ton av besvikelse.
- Nej, Xia är hos dig. Var är Xia? sa varelsen efter att han sett sig runt om och uppfattat att  Xia saknades.
- J-jag vet inte. Hon försvann, med tre stora monster bakom sig...
Varelsen suckade, på samma sätt som Xias knackliga ljud.
- Hoppa in i farkosten, du är räddad nu, sa varelsen.
- Men Xia då?
- Hon kommer, förhoppningsvis. Men gör nu som jag säger!
Varelsen tittade strängt på Sino. Sino vände sig om och började gå mot den enorma farkosten. När han lyckats få upp dörren och tog första steget in i rymdskeppet hörde han ett läte. Hastigt så vände han sig om och kunde urskilja två likadana rymdvarelser, samt tre gigantiska monster bakom dom.
- Xia! skrek Sino i en blandning av lycka och nervositet.
- Hoppa in i farkosten! Skynda dig! ropade Xia.
Sino dundrade in i farkosten och gjorde plats när de två små rymdvarelserna studsade upp i rymdskeppet. I samma stund som monstrerna närmade sig stängdes dörren med en smäll, och farkosten började låta och röra på sig. Sinos hjärta bultade som aldrig förr. Han kände en klapp på axeln.
- Du är räddad nu Sinos, ditt liv börjar om nu! log Xia. Efter några skakningar rörde sig den gigantiska gråa farkosten på sig, och monstrerna där nere blev allt mindre.

Slut