sofiedenbert@gmail.com

fredag 29 maj 2015

Avslutningstal till 9B

Mitt avslutningstal

För tre år sedan var jag totalförstörd över att behöva lämna min klass, och ännu mer förstörd över att ha hamnat ”i den absolut sämsta klassen”. Inte nog med att min kompis-kvartett splittrades, vi hade även hört att det härjade mobbare i vår klass. Jag och jossan var livrädda för att börja på Gunnesbo, och motivationen var knapp. Jag gick därför till vår mentor och klagade över min dåliga placering, men hon svarade endast något i stil med ”stå ut, du kommer klara det”. Och visst har man fått stå ut med mycket under dessa tre åren. Vilda raster, bollar, suddgummin och pennor som flyger tvärs över klassrummet, två lampor som krossas, personer som flyger in i väggar etc. Lektioner som kan liknas vid drop-in och som oftast slutar med att läraren fått nog och skickar ut någon. 

För två år sedan fick jag mina första betyg. Det var på den tiden vi blev bedömda i arbeten som t.ex handlade om att skriva en hattanalys eller bygga planteringslådor av sockerbitar. Trots att kraven inte var speciellt höga så kunde man ständigt höra kommentarer som ”när slutar vi lektionen?”, ”när är det lov”, ”nej, måste vi ha prov?”. 

För ett år sedan började jag tröttna på högstadiet. Klassen var skit, pressen började komma och det kändes som att man inte kom någon vart. Vad jag inte visste då var att sammanhållningen i klassen snart skulle bli mycket bättre. För det var egentligen inte förens vi åkte till Snogeholm i början av nian som parter började förenas. Även musikalen i vintras lämnade värdefulla avtryck, trots engagemanget i början. För vem ville egentligen åka på läger i en skog? Ingen. Och vem ville till en början delta i en musikal det skrek ”pinsamhet” om? Svar, ingen!

För en vecka sedan skrev jag detta talet. Ett tal som tvingade mig blicka tillbaks på dessa tre år i högstadiet. Vad vill jag ta med mig från Gunnesbo och hur ska jag bevara det? Vad jag egentligen vill minnas är alla sköna citat som kommer från klassen, när någon klantat sig eller gjort något pinsamt som vi alla skrattat åt. Vad jag dock kommer minnas är mönstret som snart kommer brytas, det mönster som format varje skoldag sen i sjuan, och som jag inte kommer märka av förens jag kommit in i nya rutiner på katte. Jag kommer minnas alla tråkiga lektioner, trängseln i matsalen och inte minns de livliga diskussionerna på rasterna mellan a och b:s klassrum. Detta är nog även det jag kommer sakna mest, för platserna som kommer finnas med i mina minnen skulle inte varit minnen om inte personerna fanns där. De livliga diskussionerna skulle ju inte varit speciellt livliga utan vissa personer. 

Så, nu står jag här inför klassen jag en gång halvt grät över att få bli en del av. Tre år har gått, och som om det inte vore nog så väntar oss ytterligare tre år, (tyvärr). Kuvertet som för tre år sedan innehöll vår blivande klass har blivit ett nytt kuvert som är ett bevis på att vi snart ska splittras. Att acceptera att detdär no-förhöret på elektrokemin inte gick så bra, eller att Jan skämt ut en inför klassen efter att ha sagt något totalt orelevant bör inte ta så mycket kraft. Nu måste vi börja acceptera att klass 9B snart är 24 olika pusselbitar som aldrig mer igen kommer pusslas ihop till ett. Sorgligt men sant. Och jag själv måste t.ex acceptera att den enorma charm som ni i 9B utstrålat inte går att hitta på katte, hur mycket jag än söker den. För vi kan ju konstatera att 9B är en ytterst speciell klass. I två tredjedelar av hela högstadiet så har hatat vår klass för att den är så speciell, men nu när jag står här på mållinjen så förstår jag att det är olikheterna i klassen som står för charmen. Det gör mig lite ledsen inombords. 


Snart så kan vi höra 9B:s kollektiva utandning då betygen är utdelade och kroppen är matt efter att (förhoppningsvis) ha stått i amfiteatern och dansat till ”det är över nu”, samt kramat kompisarna oräkneligt många gånger. När den dagen kommer så är vi nog alla uppspelta över att allt är över, och vi kommer inte hinna reflektera över vad som egentligen hänt. Därför så vill jag nu passa på att tacka er för dessa tre åren. Vi klarade det, alla tre åren tillsammans trots allt. Ett stort enormt TACK för att jag har fått spendera dom med er.

söndag 24 maj 2015

Mi viaje en Venezuela

Día uno- llegamos a Caracas. 
Llegamos a la capital que se llama Caracas. Cuando llegamos estuvimos muy casadas. El viaje en avión duró casi catorce horas. Tuvimos que buscar un hotel barato. En un callejón cerca de plaza encontramos un albergue, quien tomo veinticinco bolívar fuerte por día. Habímos oído que es mucho violencia en las grandes ciudades, especialmente Caracas. A las diez comimos en un bar cerca del albergue, entonces nos fuimos a la cama. 

Día dos- Viajar en Caracas.
Despertamos a las nueve, desayunamos en la albergue y nos preparamos a las once. Hizo buen tiempo, con cerca de decisiete grados. Hemos decidimos alquiler de coche barato, y visitar los sitios mas populares. Hemos empezamos con Panteón Nacional, que es una iglesia muy grande y bonita. La iglesia fue construido en 1744 por Juan Domingo.  

A las dos y media, fuimos en coche a teleferico. El viaje duró sólo siete minutos en coche. Fue inaugurado en 1965 y es uno de los lugares más populares en Venezuela. 

Despues de la visita en teleferico, visitamos Ciudad Universitaria, que esta en el centro de Caracas. El área es de dos metros cuadrados y comprende un total de 40 edificios. Lo mejor de la estancia fue que todos los edificios eran unicos.

Día tres- El viaje hacia el este.
Despertamos muy temprano para coger el avión. Tardó cuarenta minutos para viajar desde Caracas a Barcelona (un país de Venezuela), en avión. Cuando llegamos a Barcelona, así nos fuimos en autobús a Puerto La Cruz que es una ciudad en una tierra que se llama Anzoátegui. Nos registramos en un albergue cuando llegamos a Puerto La Cruz. Puerto La Cruz es un muy hermoso ciudad, y deseamos que nos podaríamos haber quedado más tiempo. 

Día cuatro- La isla Margarita
Tardó casi tres horas para llegar a Isla Margarita en coche. La Isla Margarita es una isla muy hermoso, con unos 435 000 de habitantes. Cuando llegamos a la isla, fue cerca de 35 grados, así que fuimos directo a la playa y nadando. Tamfién salió el barco a una pequena isla y visitó el museo Marino de Margarita en la ciudad.

Día cinco- El viaje continuar contra el sur
Este fue el dia más aburrido del viaje. Realmente queríamos visitar el Salto Ángel, pero el viaje duró seis horas en avión. El vuelo fue también una hora más tarde…
Cuando llegamos, había comenzado a oscurecer, así que decidimos tomarlo con calma en su lugar. Probamos en lugar de comida tipica en Canaima. Por ejemplo, comimos arepas, un plato típico en Venezuela. También comimos un montón de pescados, mariscos y vegetales crudos.

Día seis- La Angel Falls
A diferencia de ayer, fue el mejor día del viaje. Estábamos suerte con el tiempo, el viaje y la vista. Salto Ángel 979 metros de altura y es la cascada más alta del mundo. El caso es tan alto que gran parte del agua se evapora o golpes de distancia en el viento antes de que tenga tiempo para llegar al suelo. Pero tuvimos suerte porque encontramos un lugar donde no había viento tanto. 

Día siete- El último día.

Sentimos muy triste cuando nos despertamos el último día. Pero al mismo tiempo, nos estabamos aliviar. Después de todo, Venezuela es un país muy peligrosso. Nos enteramos de que Caracas es la ciudad en segundo lugar más peligrosa del mundo. A las once llegó al aeropuerto, entonces empezó nuestro 1,5 días largo viaje a casa a Suecia. 

Mís fuentes:

onsdag 13 maj 2015

Konsthistoria- Bauer

1. Konstnären heter John Bauer och är från Småland, Sverige. Han föddes den 4 juni 1882 i Jönköping, och dog den 20 november 1918 på Vättern. Redan vid 18 års ålder antogs Bauer till konstakademin, och år 1907 började han illustrera till sagosamlingen Bland tomtar och troll (Där bilden jag tolkat finns med). Snart så ansågs han som Sveriges främste serietecknare. John Bauer drunknade 36 år gammal, tillsammans med 23 andra i en höststorm på Vättern, som skulle ta Bauer och hans familj till deras nybyggda hus i Djurholm.

2. Man kan säga att Bauers bild är gjord för att illustrera en text. Just denna illustration användes i berättelsen "Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr", av Helge Kjellin. Figuren på bilden är alltså prinsessan Tuvstarr. Detta är en bild som symboliserar Bauers sätt att måla väldigt bra. Vissa bilder är mer färgstarka än andra, men blandningen av de mörka nyanserna återkommer och får bilden att se stenig ut. Eftersom denna bilden ingår i en sagobok så återkommer figurerna i bilden, och även miljön.

Förutom att bilden illustrerar en text så fanns hon även med på på schampot "Timotej", länk till videon här. Hon har också används som miljöpropaganda, fast i en omålad version med nedhuggna träd.

3. Bilden föreställer prinsessan Tuvstarr som sitter vid ett skogstjärn och kollar ner i vattnet. Hon sitter på knä med sträckt rygg och har huvudet böjt neråt. Armarna är halvt upplyfta och håller undan hennes långa ljusa hår. Bauer vill framhäva Tuvstarr som en späd liten varelse och det framhäver han genom att placera henne sittandes, naken vid en sjö där hon i förhållande till träden är liten.

Ungefär en fjärdedel av bilden ska likna en sjö/ skogstjärn, och resterande är skog. Trots att sjön verkar vara grumlig så speglas både Tuvstarr och fyra träd i den. De fyra träd är synligare än de i bakgrunden och ska visa att de är längre fram i bilden. Träden är symmetriska, och i mitten av träden sitter Tuvstarr.. Till skillnad från en "vanligt" svensk skog så består denna skogen av många stenar. I bakgrunden så kan man se hur träd och stora stenar växlar och bildar en mystisk känsla. Det är både Bauers teknik och val av färger som får bilden att utstråla mystik. Trots att han inte målar så kantigt så får han bilden att se hård och stenig ut. I detta fallet så lyckas han med det eftersom han bara valt mörka färger till miljön, och han målar på djupet.

Till en början så tyckte jag inte om bilden. Jag gillade varken valet av färger, eller sättet han målar på. I min smak så ser bilden lite för enkel ut, och sättet han målar på får nästan bilden att se grynig ut. Nu när jag tittat på bilden några fler gånger så uppskattar jag enkelheten mer. Den ser lite mystisk och den är varken överarbetad/ (underarbetad?). Bilden innehåller trots allt en hel del detaljer- allt från näckrosblad till fåglar.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Tuvstarr_%28sagofigur%29


















Originalbilden                                                              Min bild                                              









fredag 8 maj 2015

Från Stalonien till Sverige

Viola Takanto

I stora delar av mitt liv så har jag levt i Stalonien, ett mycket litet land i Europa. Jag bodde ute på landet med min mamma, pappa och mina fyra syskon. Egentligen så var vår ekonomi tillräckligt stabil för att vi skulle kunna bosätta oss i staden, men mamma och pappa vägrade. Varje gång jag ifrågasatte valet av boplats så sa de att det var farligt inne i staden, att vi kunde bli påverkade av någon högre makt och att vi skulle få en bättre uppvät här ute. Senare förstod jag vad mina föräldrar menade. Mitt land styrdes av en diktator och de politiska åsikter mina föräldrar hade stred mot diktatorns åsikter. Mina föräldrar påverkade mig, särskilt mamma, och jag själv blev tidigt insatt i människorättfrågor. Detta gav mig dock problem. Diktatorn och regeringen verkade inte uppskatta mina eller mina föräldrars åsikter.

När jag var sju år försvann min mamma. Eller hon försvann egentligen inte, utan polisen kom och hämtade henne. Det var en sen kväll, och jag skulle egentligen sova för flera timmar sedan när det knackade på dörren. Det var en hård knack som både fick mig och mina syskon att hoppa till. Jag hörde hur någon öppnade dörren, och hur hotfulla röster trängde igenom dörrar och väggar, in till vårt rum. Rösterna höjdes och dialogen verkade bli allt mer intensiv, så jag hoppade ur min säng och smög ut ur rummet. Min lillasyster Thea gav ifrån sig ett oroligt läte när jag var halvvägs utanför rummet. 
”Det var säkert ingenting, inget kommer hända Thea. Bara stanna här” ljög jag, trots att både hon och jag var medvetna om att något dåligt skulle hända. 

På avstånd kunde jag se hur två uniformerade män höll mamma. Min pappa försökte dra tillbaka mamma, men poliserna hade ett fast grepp och lyckades inom loppet av några få sekunder dra ut mamma. Pappa gjorde en sista ansträngning och grep tag om mammas hand, men efter att ha fått ännu ett slag i huvudet av den ena polisen så låg han uppgiven på hallgolvet. Anledningen till varför mamma blev bortförd av polisen var att hon hade skrivit en artikel om den usla demokratin i landet. Artikeln hade väckt både positiva och negativa känslor, men när väl staten fick tag på den så var det kört för henne. Den natten var den allra sista gången jag fick se min mamma. Jag visste inte om vart hon skulle, och om hon ens skulle leva om några dagar, men vad jag visste var att ett helvete väntade henne.

I närheten av vårt hus låg en stålindustri, som min pappa ägde. Här spenderade jag ofta tid, då det inte fanns mycket att göra ute på landet. Här fick jag både mitt första jobb, och när pappa gick bort blev jag även facklig ledare på fabriken. Jag förstår verkligen vikten av att vara högt uppsatt. Att kunna styra över en mindre folkmassa gav mig hybris, så jag kunde på något sätt förstå hur diktatorn kände sig. Samtidigt så hatade några av de som arbetade på fabriken mig. Kommentarer om mitt kön haglade, och snart skulle hatet om min sexuella läggning göra likaså. 

På fabriken hade det nyss börjat en tjej som hette Zofia. Hon var yngre än mig, hade ljust långt hår och det vackraste leendet jag någonsin sett. Jag blev kär i henne redan första dagen hon kom till fabriken, och hon blev snart kär i mig med. Jag hade aldrig förut känt en sådan känsla, trots att mina föräldrar försökt para ihop mig med flera olika män. Det var någonting i Zofia som gav mig den känslan, även om jag snart skulle straffas för det. Jag märkte rätt tydligt att hon blev mobbad av andra anställda, och jag förstod snart att det handlade om hennes sexuella läggning. För att ni ska förstå så ska jag citera lag 67 i Staloniens lagbok:

”Medborgare, tredjelandsmedborgare, turist, och övrig person som befinner sig inom Staloniens gränser skall inte ingå i samkönat äktenskap. Denne skall även inte umgås med en samkönad person i några som helst kärleksfulla syften. Personen i fråga bör dömmas till fängelse alternativt böter och psykisk vård om polisanmälan sker.”

Jag antar att jag är ganska bra på att hålla inne frustration och ilska, men när jag väl bestämmer mig för att vända det utåt så tvekar jag inte. Först vid 35 års ålder tröttnade jag. Jag ville också gifta mig med min flickvän och skaffa familj, som vilket hetrosexuellt par som helst. Jag kunde inte stå ut med de små ramarna som höll oss inne, så jag och min flickvän började vår flykt. Dessutom hade jag hört att det började bli oroligt i landet, och ett krig skulle kanske snart utbryta. Detta märkte vi när vi kom in i staden för att få tillåtelse att fly. Vi fick t.ex ljuga och säga att vi var systrar som blev skickade av våra föräldrar för att utbilda oss. Pga oroligheterna i landet så var det inprincip omöjligt att lämna landet. Regeringen höll oss invånare innanför landets gränser som djur i burar. Ett bra tag så kändes allt, verkligen allt hopplöst.

Men så en dag fick vi ett erbjudande. En man erbjöd oss att åka med hans buss till Sverige, mot en summa pengar. Summan pengar hade vi, men vi tvekade då han nämnde att vi var tvungna att passera några länder. Efter en tid funderande så bestämde vi oss för att åka med bussen. Vi var väldigt nervösa och rädda, men samtidigt förväntansfulla. Jag hade hört att Sverige var ett jättebra land, trots att kulturen där var tvärtemot kulturen här. 

Resan i sig var en berg-och-dalbana, förutom att pirret man känner i magen inte innehöll någon som helst förtjusning. Jag vet inte ens hur lång tid resan tog, för vi hade varken klocka med oss eller fönster i bussen. Om natten var det kolsvart, och likaså var det på dagarna. Vi hade knappt något att äta, och när chauffören slängde in mat så blev vår andel knappt synbar. Trots att vi fejkat vår sexuella läggning så var vi fortfarande kvinnor, det vill säga värdelösa. Det gällde bara att stå ut, för vi visste att allt skulle bli bra i Sverige, och vi hade rätt. Bussen stannade och jag kunde känna hur alla i bussen drog efter andan. Vi var så nära, vi kunde bara inte bli stoppade nu! Men så öppnade chauffören dörren och sa dedär magiska orden ”Välkommen till Sverige”, och hela bussens kollektiva utandning var levande. Vi var äntligen framme i Sverige, äntligen!

tisdag 7 april 2015

Etik & moral- Dödshjälp

Fördjupning etik: Dödshjälp
Av: Sofie Denbert

Det har länge pågått debatter såvida dödshjälp ska vara lagligt eller inte. Begreppet dödshjälp menas att med avsikt hjälpa en patient att dö på hans eller hennes egen begäran. För att detta ska vara tillåtet måste en lag vara nedskriven. Problematiken inom dödshjälp kan t.ex vara att se skillnaden på dödshjälp och att inte ge behandling, att veta vart gränsen går och vem som ska få bestämma vad. 

Är du pliktetiker så är du antagligen emot dödshjälp. Att döda anses alltid vara fel, trots den sjukes begäran. Läkarens mål är alltid att rädda liv, oavsett situationen och det skulle var motsägelsefullt att tillåta dödshjälp. (I vissa länder är även läkare tvungna att svära en ed, hippokrates ed). Men om man tittar från patientens perspektiv så har även denne lika stor påverkan. Hälso- och sjukvårdslagen försöker t.ex  framhäva vikten av patientens självbestämmande. Exempelvis så har patienten enligt lag själv rätt att bestämma om och när en behandling ska avbrytas. Men vart går gränsen? Om en läkare t.ex stänger av patientens respirator så kan denne åtalas för dödshjälp. Samtidigt så är t.ex självmord inte olagligt. 
Vad ens religion säger kan också spela stor roll. Inom hinduismen så ser man fram emot döden, då man tror att ens själ går vidare till en annan kropp. Man ska behandla gamla och sjuka människor med respekt, vilket i vissa fall kan göras genom dödshjälp. En troende muslim tänker dock tvärt emot hinduen. Man menar att en människa ska tas hand om och bli vårdad hur sjuk personen är. Dödshjälp är alltså enligt muslimsk kultur förbjudet och oförlåtligt.

Som konsekvensetiker så kan man även tänka från flera perspektiv: individs, samhälls och världsperspektiv. Ur individens perspektiv så handlar det om liv och död. Dödshjälp är negativt för att t.ex samhället påvekar ens beslut. I extrema fall så är den sjuke personens barn ute efter sitt arv, och den sjuke ser det som en gärning att avsluta sitt liv. Patienten ångrar kanske sig, men vågar inte säga något. Funktionshindrade anser kanske att de inte är något värda och att de mest tar upp plats, och avslutar därför sitt liv. Detta ger i framtiden en mer allmän negativ syn på funktionshindrade, sjuka och utsatta personer. Om man tänker från ett världsperspektiv så kan fler länder stater dödshjälp. Fler människor världen över börjar se dödshjälp som ett naturligt val. Detta kan leda till ett minskat intresse för fortsatt forskning. Dödshjälp blir ett automatiskt val om viktig forskning läggs ner. 

Dödshjälp kan vara positivt för att det leder till fler platser på sjukhuset. Vissa personer kan ligga i koma i flera år och tar upp plats för andra sjuka patienter som har en större chans att överleva. Det är även billigare för sjukhuset, och det krävs mindre arbete för dom som jobbar där. Samhället slipper den handikappades belastning och vi kan tjäna pengar på det. För samhället och egentligen hela världen så kan organen doneras och hjälpa människor i behov. Om den sjuka personen dessutom vill avsluta sitt liv så vinner båda på det.

En situationsetiker borde se varje fall individuellt, för att resultatet ska kännas så bra som möjligt. Är dödshjälp tillåtet så har patienten möjlighet att avsluta sitt liv, vilket en situationsetiker i vissa fall ser som den bästa handlingen. Lider patienten av en obotlig sjukdom och personen skulle må bättre av att avsluta sitt liv borde någon typ av dödshjälp vara lagligt. På sätt och vis så går situationsetiken och sinnelagsetiken hand i hand i dessa frågor. Att tillåta dödshjälp kan ge vissa läkare ett bättre samvete. För dom så måste det kännas bättre att kunna välja det minst plågsamma alternativet och befria den sjuka personen från dess smärtor. Dessutom så menar många att det är patientens beslut eftersom det rör dennes liv. Situationen blir då bäst om patienten får sin vilja igenom.

Både aktiv dödshjälp och läkarassisterat självmord är förbjudet i Sverige. Endast åtgärder för att åstadkomma en värdig död (t.ex smärtstillande medel) är tillåtet. Ändå så har majoriteten för olika omröstningar varit positiva till dödshjälp. I t.ex en undersökning från Karolinska institutet så visade sig att en tredjedel av läkarna i undersökningen var för läkarassisterat självmord, förutsatt att en yrkesgrupp utanför sjukvården gör det. 
Exempel på länder där dödshjälp är tillåtet är Holland (tillåtet från 16 år) och Belgien (18 år). Lagarna för dödshjälp är mer detaljerad och utförlig i Belgien, i Holland så behöver inte patienten vara döende eller lida av en dödlig sjukdom för att begära dödshjälp. I Belgien så rapporterades 2013, 1897 fall av dödshjälp. I februari utökades dessutom rätten till obotligt sjuka barn. Som konsekvensetiker så finns risker att det går för långt. En transexuell som haft flera misslyckade könsbytesoperationer fick dödshjälp, och likaså två tvillingar som båda var döva och fick beskedet att de senare skulle bli blinda.

Sammanfattning:
Till en början så var jag säker på att dödshjälp borde vara lagligt. Jag tänkte att det är den utsatta personens egna val, oavsett hur sjuk hen är. Men desto mer jag läste på, desto mer ändrade jag mig. Jag har ändrat min åsikt för aktiv dödshjälp, men jag är fortfarande för assisterat läkarsjälvmord och passiv dödshjälp, förutsatt att lagarna är detaljerade och strikta. Eftersom jag är väldigt ung så har jag antagligen svårt att sätta mig in i en sådan situationen. Jag tycker fortfarande att man borde uppleva döden naturligt, men man ska inte behöva lida för att nå den. Personligen så har jag större trygghet inför att bli gammal om jag vet att lidandet är mindre. Dessutom så blir vi människor äldre och äldre, och när jag blir gammal så kommer medellivslängden vara något högre än idag. Risken är att jag som patient ligger med en obotlig, dödlig sjukdom ännu längre. Det är trots allt mitt egna liv, och därför mitt egna beslut. Ens tankar och beslut ska vara dokumenterade, och man ska kunna vara säker på att patienten är säker. Lagarna ska vara strikta, och det ska finnas ett fungerande system. Att t.ex ge höga doser morfin som ”tippar patienten över kanten” är orimligt för mig, detsamma gäller patienter som inte har dödliga sjukdomar och kan bli friska. Det ska fortfarande finnas kvar en frisk syn på liv & död, lidande, och värdighet. Problematiken ligger dock i att vår syn på t.ex en frisk död ser olika ut.
För att sammanfatta mina tankar så tycker jag att dödshjälp ska kunna vara en utväg, men den ska vara ytterst svår att nå. 

Källor:

torsdag 26 mars 2015

Summary- Forrest Gump

Forrest Gump have an amazing story, which he tell us while waiting on the bus. He tells us when he grew up in Alabama, from the day he start school till the day his son starts school. He tells us when he plays fotball in college, join the army and soldier in Vietnam, gets a medal from the president, hire a shrimp boat, join the ping-pong team, runs a marathon in three year and more.

We also get to know a girl called Jenny, which plays a very important part of the movie. She goes from Forrest first friend to his wife. Unfortunately she dies, and so does his second friend Bubba, which he met in Vietnam.

Eye-witness report

An eye-witness report- Forrest Gump

Today i'm reporting from The Lincoln Monument in Washington D.C, where thousands of people have shown up to hear a very special speech. The jack of all trades, Forrest Gump is about to hit the stage. When he does, the "anti- war" crowd goes crazy.
"The war in Vietnam", is the first thing he says. "There is only one thing I can say about Vietnam" he continues... Now the good part is about to be revealed, but suddenly the sound goes out. The police suspect a policeman to be the mastermind.
Unfortunately he end the speech just a moment after the sound goes back.

"My name is Forrest, Forrest Gump", echos in the speakers, and now we may think the whole spectacle ends. As Forrest ends his speech, a barely audible female voice is heard. Forrest best childhood friend Jenny Curran storms into the water, and so does Forrest. There is an emotional meeting between Forrest and Jenny, while the whole crowd howling with happiness.
- It's the happiest moment in my life, says Forrest Gump.

Written by: Sofie Denbert