CC Search - Flickr
www.kleimo.com - The Random Name Generator
Bilden är gjord i Gimp.
lördag 27 oktober 2012
fredag 19 oktober 2012
fredag 5 oktober 2012
Läslogg- David Copperfield
Den här boken handlar om David Copperfield och hans tuffa uppväxt. Boken är skriven av Charles Dickens år 1849-50.
På en fredag klockan tolv på natten, precis när klockorna började slå föddes David. Det påstods att barn som föddes vid den tiden den dagen skulle ha otur i livet, och de skulle kunna se spöken och andar. David föddes i Blunderstone som ligger i Suffolk. Sex månader innan David föddes så dog hans far.
Miss Trotwood eller miss Betsey som hon även kallas var moster till Davids far. Hon var den mest förnämsta i släkten och kom en dag på besök hos David Copperfield, hans mor och tjänsteflickan Peggotty. Hon erbjuder sig att ta hand om "flickan" som ska heta Betsey Trotwood Copperfield och ge "henne" en god uppfostran.
På en fredag klockan tolv på natten, precis när klockorna började slå föddes David. Det påstods att barn som föddes vid den tiden den dagen skulle ha otur i livet, och de skulle kunna se spöken och andar. David föddes i Blunderstone som ligger i Suffolk. Sex månader innan David föddes så dog hans far.
Miss Trotwood eller miss Betsey som hon även kallas var moster till Davids far. Hon var den mest förnämsta i släkten och kom en dag på besök hos David Copperfield, hans mor och tjänsteflickan Peggotty. Hon erbjuder sig att ta hand om "flickan" som ska heta Betsey Trotwood Copperfield och ge "henne" en god uppfostran.
onsdag 3 oktober 2012
Svenska- Huset på kullen.
Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
Det började redan första natten.
Kapitel 1. Overkligt
Jag låg i min säng, eller på madrassen var det egentligen. Det var mitt i natten. Jag tror att jag hade drömt mardrömmar. Jag fick rummet på ovanvåningen, det näst största. Hade jag legat i min gamla säng, i mitt gamla rum så hade jag hört bilarna tuta utanför, men här var det helt knäpptyst. Jag kunde nästan höra pappa skriva och komponera musik. Lampan var också tänd där nere. Vi hade inte hunnit sätta dit några riktiga lampor än. “Det gör jag så fort jag är klar med detta” brukade min pappa säga. Det trodde jag inte på , han hade inte alls hunnit med mycket. Därför ville han ju flytta till detta huset, för att kunna skriva klart sin filmmusik, som aldrig blev klar. Nu fick det i alla fall duga med stora spotlights...
Den natten drömde jag om spöken, andar, allt sådant jag aldrig drömt om innan. Sådant jag visste inte ens existerade. Det var som att leva sig in i en annan värld. En sådan grå värld där allt var trist. Så var inte världen på riktigt, trodde jag.
Förutom den hårda madrassen som jag låg på så stod det också en gammal garderob i andra hörnet av rummet. Den var mörkbrunt med små detaljer på och egentligen rätt fint. Jag undrade varför ägarna inte tog med sig garderoben när de flyttade.
Tidigt på morgonen vaknade jag av att något brakade ihop där nere. När jag kom ner stod pappa med en stor träplanka i ena handen och en stor hög med plankor bredvid sig.
- Vad gör du? sa jag halvsovande.
- Taket till Sebbes sovrum brakade ihop.
Han släppte brädan han höll i, suckade högt och gick in i köket.
Jag glömde kanske berätta. Ja, jag har en mamma, och snart en lillebror också.
Mamma blev lite småsur för pappa beslut om att köpa huset, så hon har för tillfället flyttat in hos sin kompis i stan.
- Kan du möjligtvis gå och köpa bröd och mjölk, frågade pappa.
Det behövde jag knappast svara på.. Han räknade alltid med att jag gjorde som han sa. Jag tog på mig ytterkläderna och öppnade dörren. Det var mitt i oktober.
När jag kom ut på den lite större vägen kom det plötsligt en bil i full fart. Det var den absolut första bilen jag sett här. När bilen kom jämnsidig med mig kollade jag in i passagerarsätet och såg en man med solglasögon, och fullt påpackad med en massa kläder. Man såg honom inte så tydligt, men det såg verkligen ut som en man.
Kapitel 2. Farnvägen 13.
Affären var extremt liten. Det kändes nästan som en cell. Matvarorna stod uppradade på hyllorna som stod så nära varandra att man knappt kunde sträcka sig för att ta någonting. Inte konstigt kanske, mannen som stod i kassan var så liten och såg så smidig ut. Jag lyckades i alla fall få tag i de varorna jag skulle ha, bröd och mjölk. Mannen i kassan studerade mig noggrant när jag kom fram till kassan.
- Dig känner jag inte igen, är du ny här? sa han.
- Ja, men jag bor inte här, sa jag. Jag bor i utkanten av stan.
- Utkanten? Där kan det inte finnas många hus, sa han. Han lät kall när han sa det.
- Nja, det stämmer. Farnvägen, 13! fortsatte jag.
Mannen släppte brödlimpan han höll i. Han stirrade in i mig kallt, nästan som om han redan visste det.
-Det säger du, sa han.
Han stirrade fortfarande på mig. Just i det tillfället kunde jag inte stirra tillbaka på honom.
- Hur går det med mjölken och brödet?
Han tog fram en plastpåse och stoppade i matvarorna, utan att släppa blicken från mig. Jag betalade och gick.
- Välkommen åter, var det sista han sa.
Kapitel 3.
Det var kolsvart i hallen när jag kom hem.
- Pappa?! ropade jag, men jag fick inget svar.
När jag kom ut i köket stod det en lapp.
“Jag är ute på lite ärenden idag. Jag kommer hem ca 22:00. Flyttlådorna med dina saker finns på ditt rum, packa upp dem om du vill! Kram pappa”
En lång stund studerade jag lappen. Pappas handstil måste ha förändrats en hel del sen sist, och jag var förvånad över att pappa inte hade nämnt något av detta innan, att han skulle ut på ärenden alltså.
Efter att jag packade upp matvarorna sprang jag upp på mitt rum. Mycket riktigt så stod tre flyttlådor på mitt rum. + fyra andra lådor. Säng, skrivbord, en stol och en hylla, allt omonterat.
Jag började ställa i ordning mina andra saker. Det blev inte så mycket uppackat då jag inte kunde montera skrivbordet och hyllan själv. När jag hade lagt ut min svarta matta jag hade i mitt förra rum så fick jag syn på garderoben som stod i andra änden av rummet. Försiktigt så rörde jag vid den. Utan att jag riktigt visste varför så drogs min hand till handtaget på garderoben. Garderobsdörren öppnades väldigt långsamt. Just när jag skulle få se om det doldes sig någonting där inne så flög jag bak och landade på ryggen. Garderobsdörren stängdes igen med en smäll. När jag var klar var det redan mörkt där ute. Klockan hade precis slagit 22:00.
Resten av tiden satt jag på min madrass och läste. Min rygg värkte fortfarande. Jag väntade på att pappa skulle komma hem....Men pappa kom aldrig hem. Han kom i alla fall inte hem 22:00, som han lovat.
Visst, pappa är usel på att hålla tider, men nu var klockan 0:00, två timmar försenad. Det slog mig plötsligt att jag kunde ringa honom. Jag tog upp min mobil och slog in hans nummer.
...En signal.... två signaler.. tre signaler...
Jag skulle just lägga på när någon plötsligt svarade. Eller det var egentligen ingen som svarade...
-Hallå?! sa jag. HALLÅ, PAPPA?! utropade jag igen.
Ingen svarade.
Men jag kunde höra någon stampa. I marken eller någonting. Tänk om det var pappa!
Det sista jag hörde var någon skratta, det var verkligen inte pappas skratt. Men jag tyckte att jag kände igen det. Sedan blev det tyst, personen i andra änden la på. Minst fem gånger efter det försökte jag ringa pappa, utan något svar.
Jag undrade om...
Kapitel 4. Det glimtar fara.
Klockan slog 2:00, två på natten. Nu hade jag verkligen blivit orolig, vem blir inte det i en sådanhär situation?!
Ibland får jag vansinniga idéer. Just nu var min pappa försvunnen, och jag kände mig tvingad att göra någonting. Med bullriga steg sprang jag ner för trappan, tog på mig ytterkläderna och sprang ut på gården, utanför huset. Mobilen hade jag stoppat i fickan, den var perfekt som ficklampa.
Min vansinniga idé var att leta reda på pappa. Det låter inte så vansinnig. Men i telefonsamtalet kunde jag nästan räkna ut att det var pappa som stampade i marken, eller golvet. När jag var liten var jag med på pappas jobb. Det var hans före detta jobb i stan, då han jobbade som körledare. I byggnaden han jobbade i fanns det en enorm källare, där jag brukade hålla till när jag var på hans jobb.
Nu sprang jag det snabbaste jag kunde ner mot stan. Jag visste precis på vilken gata och vilken rad byggnaden låg på. Flåsande så sprang jag fram till den stora porten. Jag visste inte om det var öppet, men jag chansade. Dörren var tung, men jag lyckades öppna den. Jag steg in i den mörka salen.
-Hallå?! sa jag försiktigt.
Det ekade i hela salen, men jag fick inget svar. Långt borta hörde jag några fotsteg, annars så var det bara min röst som ekade om och om igen. Långt där borta i andra delen av salen kunde jag glimta en liten stråle ljus. Det var säkert trappan ner till källaren. Borde jag chansa på att gå dit? Det såg oerhört kusligt ut. Men just nu gjorde jag allt för min pappa. Långsamt smög jag mig bort till dörren, där ljusglimten kom ifrån. Jag öppnade dörren så att den stod helöppen.
- Hallå? utropade jag nu.
Och nu lät inte mitt “hallå” försiktigt längre, utan mer präglat av rädsla och självsäkerhet. Med självsäkra steg gick jag ner för trappan. Men jag hann inte långt förrän jag möttes av något, eller någon.
Kapitel 5 Mörkrädd?
Någon greppade tag om mina axlar. Innan jag hann säga något blev det svart, kolsvart. Och det var ingen dröm heller, för jag var klarvaken.
- Hah, nyfikna unge!
Rösten kom från ingenstans. Kanske för att det var kolsvart och jag inte kunde se någonting,
- Vad vill du?! utropade jag.
- Ta det lugnt, jag ska berätta.
Han fortsatte:
Jag har hökat över dig, kan man säga, ända sedan du flyttade in i MITT hus.
- Ditt?! sa jag.
- Tyst! Ja, mitt hus, fortsatte rösten. Du kan väl knappast påstå att det är ditt hus när jag har bott i det i över 200 år? Hah. Hursomhelst så tillåter jag inte att mänskliga varelser ska bosätta sig på min markplan och tro att de kan göra som de vill. Varför inte bara göra sig av med dem?
- Så min pappa var inte ute på ärenden? sa jag försiktigt.
- Nej, det var inte ens din pappa som skrev lappen.
Jag mindes det direkt, lappen i köket! Jag anade att det inte var pappas handstil, men jag kunde samtidigt inte tänka mig att någon annan skulle ta sig i huset.
- Var är du? sa jag.
- Närmare än vad du tror, bakom dig.
Jag vände mig hastigt om, men det var för mörkt för att se någonting.
Just då greppade någon tag om mig, det kändes precis som i trappan. Min kropp blev som förstenad och jag kunde inget annat än att följa efter rösten när den långsamt tonade bort. Det kändes nästan som en evighet när vi gick och när jag äntligen kom ut i ljuset såg jag honom.
MANNEN I BILEN?!
Nu i ljuset kunde jag se allt så tydligt. Vi befann oss i ett stort rum. I andra änden av rummet låg det döda kroppar. Jag fick nästan en hjärtattack när det slog mig att det kunde varit de förra ägarna av huset som låg där. De döda kropparna gav mig all uppmärksamhet att jag helt glömde bort mannen med rösten. Det måste ha varit han som kidnappat pappa, skrivit brevet och dödat de förra ägarna. Men vart tog han vägen? Jag vände mig om, förberedd på det värsta, men där stod inte mannen, utan min pappa!!
- Pappa!
Jag gav honom en stor kram. När jag släppte honom såg han allvarlig ut.
- Åk hem och hämta dina saker. Du är säkrare hos mamma.
- Men vart ska du?!
- Det spelar mindre roll. Det viktigaste är att du är säker.
Han drog med mig ut ur källaren.
- Spring hem nu, skynda dig! sa han.
Han knuffade mig i ryggen.
Utan att veta vad min pappa skulle göra eller vad som skulle hända så började jag springa...
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
Det började redan första natten.
Kapitel 1. Overkligt
Jag låg i min säng, eller på madrassen var det egentligen. Det var mitt i natten. Jag tror att jag hade drömt mardrömmar. Jag fick rummet på ovanvåningen, det näst största. Hade jag legat i min gamla säng, i mitt gamla rum så hade jag hört bilarna tuta utanför, men här var det helt knäpptyst. Jag kunde nästan höra pappa skriva och komponera musik. Lampan var också tänd där nere. Vi hade inte hunnit sätta dit några riktiga lampor än. “Det gör jag så fort jag är klar med detta” brukade min pappa säga. Det trodde jag inte på , han hade inte alls hunnit med mycket. Därför ville han ju flytta till detta huset, för att kunna skriva klart sin filmmusik, som aldrig blev klar. Nu fick det i alla fall duga med stora spotlights...
Den natten drömde jag om spöken, andar, allt sådant jag aldrig drömt om innan. Sådant jag visste inte ens existerade. Det var som att leva sig in i en annan värld. En sådan grå värld där allt var trist. Så var inte världen på riktigt, trodde jag.
Förutom den hårda madrassen som jag låg på så stod det också en gammal garderob i andra hörnet av rummet. Den var mörkbrunt med små detaljer på och egentligen rätt fint. Jag undrade varför ägarna inte tog med sig garderoben när de flyttade.
Tidigt på morgonen vaknade jag av att något brakade ihop där nere. När jag kom ner stod pappa med en stor träplanka i ena handen och en stor hög med plankor bredvid sig.
- Vad gör du? sa jag halvsovande.
- Taket till Sebbes sovrum brakade ihop.
Han släppte brädan han höll i, suckade högt och gick in i köket.
Jag glömde kanske berätta. Ja, jag har en mamma, och snart en lillebror också.
Mamma blev lite småsur för pappa beslut om att köpa huset, så hon har för tillfället flyttat in hos sin kompis i stan.
- Kan du möjligtvis gå och köpa bröd och mjölk, frågade pappa.
Det behövde jag knappast svara på.. Han räknade alltid med att jag gjorde som han sa. Jag tog på mig ytterkläderna och öppnade dörren. Det var mitt i oktober.
När jag kom ut på den lite större vägen kom det plötsligt en bil i full fart. Det var den absolut första bilen jag sett här. När bilen kom jämnsidig med mig kollade jag in i passagerarsätet och såg en man med solglasögon, och fullt påpackad med en massa kläder. Man såg honom inte så tydligt, men det såg verkligen ut som en man.
Kapitel 2. Farnvägen 13.
Affären var extremt liten. Det kändes nästan som en cell. Matvarorna stod uppradade på hyllorna som stod så nära varandra att man knappt kunde sträcka sig för att ta någonting. Inte konstigt kanske, mannen som stod i kassan var så liten och såg så smidig ut. Jag lyckades i alla fall få tag i de varorna jag skulle ha, bröd och mjölk. Mannen i kassan studerade mig noggrant när jag kom fram till kassan.
- Dig känner jag inte igen, är du ny här? sa han.
- Ja, men jag bor inte här, sa jag. Jag bor i utkanten av stan.
- Utkanten? Där kan det inte finnas många hus, sa han. Han lät kall när han sa det.
- Nja, det stämmer. Farnvägen, 13! fortsatte jag.
Mannen släppte brödlimpan han höll i. Han stirrade in i mig kallt, nästan som om han redan visste det.
-Det säger du, sa han.
Han stirrade fortfarande på mig. Just i det tillfället kunde jag inte stirra tillbaka på honom.
- Hur går det med mjölken och brödet?
Han tog fram en plastpåse och stoppade i matvarorna, utan att släppa blicken från mig. Jag betalade och gick.
- Välkommen åter, var det sista han sa.
Kapitel 3.
Det var kolsvart i hallen när jag kom hem.
- Pappa?! ropade jag, men jag fick inget svar.
När jag kom ut i köket stod det en lapp.
“Jag är ute på lite ärenden idag. Jag kommer hem ca 22:00. Flyttlådorna med dina saker finns på ditt rum, packa upp dem om du vill! Kram pappa”
En lång stund studerade jag lappen. Pappas handstil måste ha förändrats en hel del sen sist, och jag var förvånad över att pappa inte hade nämnt något av detta innan, att han skulle ut på ärenden alltså.
Efter att jag packade upp matvarorna sprang jag upp på mitt rum. Mycket riktigt så stod tre flyttlådor på mitt rum. + fyra andra lådor. Säng, skrivbord, en stol och en hylla, allt omonterat.
Jag började ställa i ordning mina andra saker. Det blev inte så mycket uppackat då jag inte kunde montera skrivbordet och hyllan själv. När jag hade lagt ut min svarta matta jag hade i mitt förra rum så fick jag syn på garderoben som stod i andra änden av rummet. Försiktigt så rörde jag vid den. Utan att jag riktigt visste varför så drogs min hand till handtaget på garderoben. Garderobsdörren öppnades väldigt långsamt. Just när jag skulle få se om det doldes sig någonting där inne så flög jag bak och landade på ryggen. Garderobsdörren stängdes igen med en smäll. När jag var klar var det redan mörkt där ute. Klockan hade precis slagit 22:00.
Resten av tiden satt jag på min madrass och läste. Min rygg värkte fortfarande. Jag väntade på att pappa skulle komma hem....Men pappa kom aldrig hem. Han kom i alla fall inte hem 22:00, som han lovat.
Visst, pappa är usel på att hålla tider, men nu var klockan 0:00, två timmar försenad. Det slog mig plötsligt att jag kunde ringa honom. Jag tog upp min mobil och slog in hans nummer.
...En signal.... två signaler.. tre signaler...
Jag skulle just lägga på när någon plötsligt svarade. Eller det var egentligen ingen som svarade...
-Hallå?! sa jag. HALLÅ, PAPPA?! utropade jag igen.
Ingen svarade.
Men jag kunde höra någon stampa. I marken eller någonting. Tänk om det var pappa!
Det sista jag hörde var någon skratta, det var verkligen inte pappas skratt. Men jag tyckte att jag kände igen det. Sedan blev det tyst, personen i andra änden la på. Minst fem gånger efter det försökte jag ringa pappa, utan något svar.
Jag undrade om...
Kapitel 4. Det glimtar fara.
Klockan slog 2:00, två på natten. Nu hade jag verkligen blivit orolig, vem blir inte det i en sådanhär situation?!
Ibland får jag vansinniga idéer. Just nu var min pappa försvunnen, och jag kände mig tvingad att göra någonting. Med bullriga steg sprang jag ner för trappan, tog på mig ytterkläderna och sprang ut på gården, utanför huset. Mobilen hade jag stoppat i fickan, den var perfekt som ficklampa.
Min vansinniga idé var att leta reda på pappa. Det låter inte så vansinnig. Men i telefonsamtalet kunde jag nästan räkna ut att det var pappa som stampade i marken, eller golvet. När jag var liten var jag med på pappas jobb. Det var hans före detta jobb i stan, då han jobbade som körledare. I byggnaden han jobbade i fanns det en enorm källare, där jag brukade hålla till när jag var på hans jobb.
Nu sprang jag det snabbaste jag kunde ner mot stan. Jag visste precis på vilken gata och vilken rad byggnaden låg på. Flåsande så sprang jag fram till den stora porten. Jag visste inte om det var öppet, men jag chansade. Dörren var tung, men jag lyckades öppna den. Jag steg in i den mörka salen.
-Hallå?! sa jag försiktigt.
Det ekade i hela salen, men jag fick inget svar. Långt borta hörde jag några fotsteg, annars så var det bara min röst som ekade om och om igen. Långt där borta i andra delen av salen kunde jag glimta en liten stråle ljus. Det var säkert trappan ner till källaren. Borde jag chansa på att gå dit? Det såg oerhört kusligt ut. Men just nu gjorde jag allt för min pappa. Långsamt smög jag mig bort till dörren, där ljusglimten kom ifrån. Jag öppnade dörren så att den stod helöppen.
- Hallå? utropade jag nu.
Och nu lät inte mitt “hallå” försiktigt längre, utan mer präglat av rädsla och självsäkerhet. Med självsäkra steg gick jag ner för trappan. Men jag hann inte långt förrän jag möttes av något, eller någon.
Kapitel 5 Mörkrädd?
Någon greppade tag om mina axlar. Innan jag hann säga något blev det svart, kolsvart. Och det var ingen dröm heller, för jag var klarvaken.
- Hah, nyfikna unge!
Rösten kom från ingenstans. Kanske för att det var kolsvart och jag inte kunde se någonting,
- Vad vill du?! utropade jag.
- Ta det lugnt, jag ska berätta.
Han fortsatte:
Jag har hökat över dig, kan man säga, ända sedan du flyttade in i MITT hus.
- Ditt?! sa jag.
- Tyst! Ja, mitt hus, fortsatte rösten. Du kan väl knappast påstå att det är ditt hus när jag har bott i det i över 200 år? Hah. Hursomhelst så tillåter jag inte att mänskliga varelser ska bosätta sig på min markplan och tro att de kan göra som de vill. Varför inte bara göra sig av med dem?
- Så min pappa var inte ute på ärenden? sa jag försiktigt.
- Nej, det var inte ens din pappa som skrev lappen.
Jag mindes det direkt, lappen i köket! Jag anade att det inte var pappas handstil, men jag kunde samtidigt inte tänka mig att någon annan skulle ta sig i huset.
- Var är du? sa jag.
- Närmare än vad du tror, bakom dig.
Jag vände mig hastigt om, men det var för mörkt för att se någonting.
Just då greppade någon tag om mig, det kändes precis som i trappan. Min kropp blev som förstenad och jag kunde inget annat än att följa efter rösten när den långsamt tonade bort. Det kändes nästan som en evighet när vi gick och när jag äntligen kom ut i ljuset såg jag honom.
MANNEN I BILEN?!
Nu i ljuset kunde jag se allt så tydligt. Vi befann oss i ett stort rum. I andra änden av rummet låg det döda kroppar. Jag fick nästan en hjärtattack när det slog mig att det kunde varit de förra ägarna av huset som låg där. De döda kropparna gav mig all uppmärksamhet att jag helt glömde bort mannen med rösten. Det måste ha varit han som kidnappat pappa, skrivit brevet och dödat de förra ägarna. Men vart tog han vägen? Jag vände mig om, förberedd på det värsta, men där stod inte mannen, utan min pappa!!
- Pappa!
Jag gav honom en stor kram. När jag släppte honom såg han allvarlig ut.
- Åk hem och hämta dina saker. Du är säkrare hos mamma.
- Men vart ska du?!
- Det spelar mindre roll. Det viktigaste är att du är säker.
Han drog med mig ut ur källaren.
- Spring hem nu, skynda dig! sa han.
Han knuffade mig i ryggen.
Utan att veta vad min pappa skulle göra eller vad som skulle hända så började jag springa...
tisdag 2 oktober 2012
So- Jorden runt
Europa| Sydamerika| Nordamerika | Afrika | Asien | Australien
Malmö- A. Sveriges tredje största stad. Ligger i Skåne
B. Sverige har 9,5 miljoner invånare sammanlagt, och Malmö kommun har 294 000 invånare.
C. De flesta i Sverige jobbar med tjänster. T.ex som lärare, konsulter eller sjuksköterskor
D. Sverige är ett protestantiskt land vilket menas med att vi är kristna (de flesta)
E. Klimatet i Sverige är tempererat.
F. Turning Torso är en känd byggnad i Malmö. Byggnaden är 190,4 meter hög.
Madrid- A. Huvudstad i Spanien. 3,3 miljoner invånare
B. Spanien har sammanlagt 46,2 miljoner invånare
C. I Spanien så jobbar de flesta med bilindustri och textilindustri.
D. De flesta spanjorer är katoliker.
E. klimatet i Spanien är subtropiskt och tempererat.
F. Medlemmar i EU och NATO (North Atlantic Treaty Organization). Spanien har monarki. Deras kung heter Juan Carlos.
Malmö -> Madrid = Ca 271,7 mil.
Kalifornien- A. Delstat i USA.
B. USA är ett av världens största länder. Landet har 311,7 miljoner invånare. Kalifornien har ca 37,3 miljoner invånare.
C. I USA så jobbar många med någon form av service. Som t.ex i affärer, banker, inom sjukvård eller på skolor.
D. Det finns inte riktigt en religion invånarna i USA följer. De flesta är kristna men det finns också muslimer och omkring 6 miljoner judar.
E. Klimatet i USA är blandat, i och med att USA är så stort. Subtropiskt klimat i syd, fuktigt kontinentalklimat i norr och tropiskt i t.ex Hawaii.
F. Kaliforniens fyra största städer heter Los Angeles, San Diego, San Jose och San Francisco.
Madrid -> Kalifornien = Ca 1269 mil.
Montevideo- A. Montevideo är Uruguays huvudstad.
B. Landet har ca 3,4 miljoner invånare varav huvudstaden Montevideo har 1,3 miljoner invånare.
C. Uruguay räknas som ett jordbruksland där man t.ex föder upp boskap. Skinn, kött och ull är också viktiga exportvaror.
D. Landet är protestantiskt. I Montevideo så lever det en liten judisk minoritet.
E. Uruguays klimat är subtropiskt och har som vi, fyra årstider.
F. Huvudstaden grundades år 1726 av spanjorerna.
Kalifornien -> Montevideo = Ca 1100 mil.
Hai-Phong- A. Stad i Vietnam
B. I Vietnam bor det ca 88,9 miljoner invånare.
C. De flesta jobbar inom industrin. T.ex med kläder, bilar osv.
D. De flesta i Vietnam är kristna eller buddister.
E. Klimatet i Vietnam är tropiskt. Stora delen av landet har ett hett och fuktigt klimat.
F. De flesta turister kommer från Kina, Sydkorea, Japan och USA.
Canberra- A. Canberra är Australiens huvudstad.
B. Antalet invånare i Australien är ca 22,7 miljoner.
C. I Australien så jobbar man på företag eller på industrier. Vissa som är anställda på företag jobbar med att exportera olja, järnmalm, guld eller uran. Vissa jobbar även som jordbrukare och odlar vete, frukt m m.
D. De flesta invånarna i Australien är kristna, men det finns också många katoliker där.
E. Klimatet i Australien är tropiskt och tempererat. I större delen av landet är det väldigt torrt.
F. Australien är känd för sina många exotiska djur. T.ex kängurun och näbbdjuret.
Hai-Phong -> Canberra= Ca 750 mil
Tunis- A. Tunis är huvudstaden i Tunisien. Landet ligger i norra Afrika och har ca 10,7 miljoner invånare.
B. Själva huvudstaden Tunis har ca 740 000 invånare.
C. I Tunisien så arbetar en tredjedel inom industri, lite mer än en sjättedel med jordbruk och fiske. Hälften av dem som arbetar arbetar inom servicesektorn.
D. De flesta i Tunisien är muslimer.
E. Klimatet i Tunisien är varm och torrt. Vintrarna är väldigt regnrika.
F. Landet har hög arbetslöshet.
Canberra -> Tunis = ca 1422 mil
Tunis -> Malmö =216 mil
Källor: Ne.se, Landguiden.se, Google earth och Skolatlas.
Källor: Ne.se, Landguiden.se, Google earth och Skolatlas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)