Shit happens

Det var en kall men solig morgon i mitten av december, perfekt för att åka skidor! Jag och min familj hade rest till Österrike för att åka skidor. Klockan var redan tre på dagen, så vi ville börja åka så fort som möjligt. Jag satte på mig skidorna och skyndade mig bort till liften. Eftersom jag hade åkt mycket skidor förut och ville utmana mig själv så valde jag den röda backen, vilket min pappa också gjorde.

Vi satte oss i liften som sakta började bege sig uppåt. Där nere kunde vi se små prickar susa förbi. Vissa av dem gled rakt ner medan några svängde mycket. "Coolt, tänkte jag. När liften äntligen hade saktat in och vi hade hoppat av den började jag känna spänningen i kroppen.
- Jag åker i förväg, sa min pappa. Vi ses väl där nere?
- Ja, sa jag.
Min pappa började glida nerför den långa backen. Kvar stod jag uppe på toppen och blickade ut över utsikten och alla andra som åkte ner för backen.

Efter en stund kände jag också att jag skulle börja åka. Med en snitsig vändning började jag sakta ta mig ner för backen. Från början så kände jag hur min puls höjdes, men efter en stund så kom jag in i tempot, och även jag fick till några proffsiga svängar som jag hade sett från liften. Då och då fick jag blickar från främst barn som såg imponerade ut. Eller, jag såg inte riktigt deras ansiktsuttryck bakom skidglasögonen och skidhjälmarna.

När jag hade åkt ungefär en km började det låta konstigt från mina skidor. Det knakade lite då och då, och det lät inte precis som snö eller is. Jag fortsatte att åka några meter, då jag plötsligt slirade till och gjorde en framåtvolt och landade några meter ner i backen från där jag började slira. När jag kollade ner på mina skidor såg jag att bindningen på högra skidan var paj.
"Tusan också!" tänkte jag. "Hur ska jag ta mig ner för backen nu?". Det var minst tre kilometer kvar av backen. Jag ville inte riskera att försöka ställa mig på skidorna igen, så jag beslutade mig att ta av mig båda skidorna och gå ner.

Ett tag funderade jag även på att släppa ner skidorna, men efter att jag fantiserade om hur ett barn blev träffad av dem, halkat och dött så började jag sakta ta mig ner, gående. Jag kände hur mina fingrar började bli till is och främst alla blickar jag fick. De små barnen som tidigare såg så imponerade ut skrattade nu åt mig när de susade förbi. Såklart så trodde de att jag inte vågat åka ner de sista kilometerna.

Under hela min promenad ner möttes jag av blickar från både stora och små, de alla trodde att jag var för feg för att åka ner. Jag måste ha varit den enda som gick ner från den backen den dagen. Och när jag kommit ner möttes jag av min pappa. Han hade såklart sett mig, och han skrattade!