Svenska-uppsatts

Språk och identitet
Man säger att språket är en del av din identitet. Hur vi använder språket och kroppen har betydelse för hur andra ser på oss. Man märker t.ex ganska snabbt på en person om den är blyg, öppen eller maktgalen. Att använda sig av gester och ansiktsuttryck är faktiskt ett sätt att prata, och kan förtydliga det man säger. Man kan även påverka andra med sitt kroppsspråk. Är man maktgalen och använder sig av härskartekniker har man ofta väldigt dominanta rörelser och oroar sig inte för att synas.

Dialekt/sociolekt
Vi har både ett nationalspråk och flera minoritetsspråk här i Sverige. Vårt nationalspråk är svenskan och de sex minoritetsspråken är finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani clib. Man pratar även om språk i språket dvs dialekter och sociolekter.

Dialekter pratar man i olika geografiska områden. I Sverige finns det olika dialektområden. Sydsvenskamål som man man t.ex pratar i Skåne, götamål som man pratar i Dalsland och väst/öst-götland, sveamål som man pratar i t.ex närke och på öland, gotländska som man pratar på Gotland, norrländska som man pratar i hörjedalen och hälsingland samt östsvenska som man pratar i Finland. Det finns även mindre dialekter som talas i lokala, mindre områden. Pitemålet är ett sådant exempel. Många har förutfattade meningar om dessa olika dialekter. Kollar man på svenska filmer och det finns en nörd eller liknande med så pratar han/hon ofta skånska. I Stockholm tror man t.ex att alla är dryga eftersom dialekten låter förfinad. Jag själv tycker inte att man kan döma en person utifrån hur han eller hon uttalar ord. Däremot så tycker jag att vissa dialekter låter roligare eller fulare än andra. Sörmländska, norrländska och grov skånska tycker jag är tre exempel på fula dialekter och göteborgska tycker jag är en fin dialekt. Jag själv skulle säga att jag pratar lite skånska. Egentligen så tror jag inte att man höra så tydligt var jag kommer ifrån, utan att det är de andra delarna av språket som visar hur jag är som person.

Vad som skiljer dialekterna åt är uttalet av ord och intonationen, alltså melodin. På senaste tiden så har dock dialekterna jämnats ut en del och det kan ibland vara svårt att höra vart personen kommer ifrån. Det beror på att man i median ofta pratar rikssvenska, alltså svenska utan någon dialekt. Det beror också på att vi människor flyttar och bosätter oss i andra delar av landet. Kommer man till en stad eller ett landskap med annan dialekt än en själv så lär man sig ofta nya ord som pratas i den dialekten.

Sociolekter är det språk man pratar i olika grupper. Man pratar t.ex inte med samma ord på en fotbollsplan som till sin lärare. Man anpassar alltså sitt språk utifrån vem man umgås med.

Manligt och kvinnligt språk
Folk säger att det finns skillnader mellan manligt och kvinnlig språk. Jag är nästan säker på att det stämmer. Kvinnor pratar gärna om relationer och anpassar sitt språk efter situationer. De är t.ex mer personliga med släkt och vänner. Kvinnor är oftast inte heller så bra på att gå rakt på sak, utan de försöker ofta dra ut på saker. Män pratar ofta om prestationer och saker. De går ofta rakt på sak och pratar ofta offentligt.

Man pratar också om att det råder en mansnorm i vårt språk. Egentligen så tar männen en mycket större plats än kvinnor utan att man tänker på det. Titta t.ex på hur jag använder mig av ordet ”man” och ”men” i många av mina meningar. Det har en annan betydelse där men stavas och uttalas fortfarande likadant som orden med den andra betydelsen. Pratar man om en människa men inte "orkar" säga människa kallar man ofta personen för en gubbe, trots att personen kan vara en ung tjej.  Vi tänker oss alltid att det är män som spelar fotboll. Pratar man om en kvinnlig fotbollsspelare måste man nämna ordet ”kvinnlig” för att andra ska förstå. Det kan dock bero på att det är männen som tar störst del i t.ex ”sportens värld”. Det sänds knappt några kvinnliga fotbollsmatcher jämfört med manliga, trots att kvinnor är lika bra. Omedvetet så skriver och säger vi det och på så sätt fastnar det kanske i huvudet.

Slang och svordomar
Ungdomar pratar ofta slang, men även arbetskamrater i yrkesgrupper gör det. Den slang som ungdomar använder sig av är ofta lånord eller förkortningar av andra ord. ”Shoo bre” och ”yalla” är exempel på lånord från arabiskan. I yrkesgrupper pratar man ofta ”gammal slang” som också heter Jargong. Brallor (byxor) och kosing (pengar) är exempel på den typen av slang. Det finns även slangord som man tagit från andra äldre ord. Palla säger man idag om man inte orkar göra något, medans man förr i tiden använde ordet när någon snott något. T.ex ”att palla äpplen- sno äpplen”. Jag själv använder mig mest av lånord och förkortningar. Slangord jag använder mig av är t.ex typ, palla, liksom, yalla och asså.

Det finns olika typer av svordomar som jag själv tycker det är stor skillnad på. Könsord, sexuellt grundade svordomar och exkrementer hör till en av grupperna.
Vissa svordomar som man använder idag fanns även förr i tiden. Helvete, satan och jävlar är exempel på de svordomarna. Förr i tiden trodde många på Djävulen och att man kom till helvetet om man nämnde hans namn. Idag är det inte lika vanligt att man tror på Djävulen och därför har det blivit mer okej med sådana svordomar. Jag tror att det beror på hur religiös man är spelar roll på vilket sätt man svär. Vissa av mina kompisar som är religiösa  tycker att ”helvete” och ”satan” är värre svordomar än könsord och exkrementer. Jag själv tycker tvärt om, kanske för att jag själv inte är så religiös? Man kan enligt mig kränka fler personer med könsord än med svordomar från förr i tiden. Hora och bög tycker jag är mycket grövre ord och påverkar fler än satan och helvete.

Om jag sammanfattar det hela så kan jag faktiskt konstatera att språket är en del av min identitet. Det är en rätt så viktig grej som jag tidigare inte tänkt så mycket på. Språket utvecklas hela tiden, både på bra och dåliga sätt. Tänk bara hur språket såg ut för 200 000 år sedan, jämfört med idag.