Svenska- uppdraget

                                         Uppdraget

Jag började gå snabbare och snabbare. Med hög puls passerade jag de flera meter höga träden. De stod sådär perfekt uppradade som i en skräckfilm, och de fortsatte bara framåt. Några av träden var förvridna och vissa var murkna och såg ut att falla ihop i vilken sekund som helst. Mina händer darrade av både rädsla och kyla, och de kyliga vindarna som susade förbi som skrattretande gastar gjorde inte situationen bättre.

Då och då hörde jag ljud bakom mig, som om jag var förföljd av någon, men varje gång jag tittade bak kunde jag bara se samma mörka skräckfilmsliknande syn jag tidigare sett och samma susande ljud från träden. Egentligen så är jag varken mörkrädd eller lättskrämd men denna kvällen måste jag ha varit extra känslig, jag är ju trots allt en helt vanlig person. Min slutliga destination låg fortfarande en bra bit bort, kanske två km? Men jag kände mig tvungen att öka tempot, hon skulle aldrig klara sig själv.

Just när jag ökat tempot ytterligare och börjat känna mig lite lugnare knakade det till bakom mig. Ljudet måste ha kommit från en pinne som knäckts eller liknande. Jag vågade inte titta bak så jag fortsatte gå, nu i ett ännu högre tempo. Trots ljudet från träden och mina egna hesa andetag så kunde jag nästan höra steg bakom mig, i samma tempo som mina. Var det verkligen någon som följde efter mig och vem skulle gå så snabbt som jag? Desto längre jag gick, desto tydligare hörde jag stegen bakom mig, och nu var det inte bara steg jag hörde utan något förfärligt skrapande ljud i takt med stegen. Snabbt så fick jag upp bilder och tankar i huvudet, om hur personen eller varelsen bakom mig såg ut och värst av allt, vad hans eller hennes “mål” var. Jag behövde snabbt komma på en lösning som tog mig ur känslan av att vara förföljd, men träden stod så tätt uppradade att det knappt fanns någon utväg och det högljudda ljudet gjorde det svårt att tänka. Jag fäste blicken på träden i hopp om att det kanske skulle dyka upp en väg som ledde mig ut från den här fängelseliknande stigen, och plötsligt så blev det som ett svart mellanrum. Stigen jag hade hittat var smalare än den jag gick på nu och den slingrade sig uppåt. Mitt hjärta bultade ännu fortare nu, men jag kände mig lättad över att äntligen ha hittat en utväg. Med raska steg svängde jag upp på den smala stigen. Nu hörde jag inte några steg längre vilket gjorde mig lugnare, men jag hade fortfarande en bra bit kvar att gå och det kändes som om jag hade ont om tid nu.

Jag gick en bra bit tills jag kommit upp för backen. Den smala stigen delade sig plötsligt i två delar. Nu var jag tvungen att välja vilken väg jag skulle ta, men båda såg exakt likadana. Det var nästan läskigt hur symmetriskt det såg ut. Vid den ena vägen kunde jag skymta något silverfärgat inne i buskarna. Jag gick närmare och såg att det var en cykel, en relativt ny cykel som såg ut att fungera. Medans jag drog fram cykeln övervägde jag vilken väg jag skulle ta. Jag beslutade mig tillslut för den högra vägen, den som cykeln låg vid. Egentligen så var jag inte så säker, men jag tänkte att jag på något sätt skulle hitta ut. Cykeln satte jag mig på och jag började cykla på den nu slätare och fortfarande smala vägen, i hopp om att snart nå min slutdestination. Sadeln jag satt på var iskall och styret mina skakiga händer lutade sig mot var detsamma.

Jag tittade bak och såg två skuggor bakom mig. De kom från ingenstans, och de såg ut att gå mot mig. Med några snabba tramp ökade jag farten ytterligare, tills jag knappt kunde se skuggorna längre. Mer hann jag inte tänka förrän framhjulet slog i något stort och hårt, cykeln vek sig och jag föll handlöst mot marken. Det kändes som om det isliknande lager utanpå mig som jag byggt upp under vägen bara gick i sönder, och all känsel plötsligt kom tillbaka. Framför mig så såg jag bara en gigantisk stenvägg, och jag förstod snabbt att jag hade glömt att svänga.. .Jag vände på huvudet åt andra hållet och såg de två skuggorna igen, eller, nu var de inte skuggor längre utan två levande människor som närmade sig mot mig. Hur människorna såg ut kunde jag inte se helt än på grund av min lite suddiga blick, men jag slog vad om att det var två mördare, eller bara allmänt läskiga kanske? De var två stycken i alla fall och jag skulle aldrig klara mig själv mot dom. Jag reste mig snabbt och skulle precis springa då en av dom grep tag om min axel.

“Ta det lugnt, vi är inte farliga!” sa någon med en mild stämma.

Försiktigt så vände jag på huvudet och såg ett äldre par, inte alls någon mördare eller allmänt läskig person.

“Vi såg dig och undrade vart du var på väg, du såg lite vilse ut och du verkade inte veta vart du skulle ta vägen” fortsatte personen.

“Tack..” fick jag fram.

“Så, vart ska du? Vi kan följa dig dit” sa den andra personen.

“Tack, men nej tack. Jag klarar mig själv..” sa jag och pressade fram ett leende.

Utan att de riktigt hann svara tog jag ett steg bak och sprang sedan iväg, nu vid sidan av stenväggen. Cykeln lät jag ligga kvar, den var ändå inte till så stor nytta längre. De första stegen jag tog kändes vingliga och ett tag kändes det som om jag skulle falla ihop, men jag lyckades hålla mig på benen. Det som gjorde mig lättad var att jag kunde skymta ljus där framme och jag kände igen miljön också. Med en glädjande känsla ökade jag tempot ytterligare och snart så kunde jag skymta min slutdestination.

Äntligen så svängde jag in på den större vägen och det starka ljuset från lyktstolparna bländade mig. Några meter bort såg jag det stora vita huset, mitt hus. Jag passerade den stora porten till vårt hus medans jag letade fram nycklarna som låg i fickan. Med darrande händer satte jag nyckeln i låset och vred om.

“Hallå, jag är hemma!” ropade jag när jag kommit innanför dörren. Ljudet ekade i den kolsvarta hallen, och det var även det enda ljud jag kunde höra. Rädslan kom som knivar och borrade sig in i min kropp när jag insåg att hon inte var hemma, kanske inte ens vid liv. Jag fick upp bilder i huvudet hur rädd min lillasyster måste ha varit och att någon säkert hade brutit sig in i huset och kidnappat henne. Tomhänt och utmattad stod jag i hallen och väntade på att något skulle hända, att min lilasyster skulle kommit fram och mått bra eller något, men det hände aldrig. Jag tog ett till steg in i hallen då någon plötsligt tog tag i min axel. Krampaktig försökte jag dra mig ur greppet, men personen höll mig i ett stadigt grepp.

“Alice?!” sa en välbekant röst bakom mig.

Greppet släpptes och jag vände mig om, det var pappa som stod där!

“Pappa?!” nästan skrek jag av en blandning mellan lättnad och ilska när jag mötte hans trötta blick.

“Jag försökte komma ifatt dig men du var ju borta i samma sekund, hörde du inte mig?” sa han.

Jag tänkte tillbaka på min skräckfyllda väg hem och förstod plötsligt hur allt hängde ihop. Det var resväskan pappa hade med sig som lät så mycket och de där ljuden jag hörde då och då måste ha varit min pappa som ropade på mig. I samma stund hörde jag steg i trappan och plötsligt stod min lillasyster där, hon såg nyvaknad ut. Jag tittade på henne med ett lättat ansiktsuttryck och hon tittade tillbaka med trött min.

“Oj, är du vaken? Kom så följer jag med dig upp till rummet igen” sa pappa leende och tog min lillasysters hand. “Du borde kanske också lägga dig nu, Alice? Efter allt du verkar ha varit med om” fortsatte han och sneglade på mig.

Jag tog av mig skorna och ytterkläderna och nästan sprang upp till mitt rum. Nu var jag verkligen trött, jag hade trots allt varit med om en hel del.

Skriven av: Sofie