Mitt avslutningstal
För tre år sedan var jag totalförstörd över att behöva lämna min klass, och ännu mer förstörd över att ha hamnat ”i den absolut sämsta klassen”. Inte nog med att min kompis-kvartett splittrades, vi hade även hört att det härjade mobbare i vår klass. Jag och jossan var livrädda för att börja på Gunnesbo, och motivationen var knapp. Jag gick därför till vår mentor och klagade över min dåliga placering, men hon svarade endast något i stil med ”stå ut, du kommer klara det”. Och visst har man fått stå ut med mycket under dessa tre åren. Vilda raster, bollar, suddgummin och pennor som flyger tvärs över klassrummet, två lampor som krossas, personer som flyger in i väggar etc. Lektioner som kan liknas vid drop-in och som oftast slutar med att läraren fått nog och skickar ut någon.
För två år sedan fick jag mina första betyg. Det var på den tiden vi blev bedömda i arbeten som t.ex handlade om att skriva en hattanalys eller bygga planteringslådor av sockerbitar. Trots att kraven inte var speciellt höga så kunde man ständigt höra kommentarer som ”när slutar vi lektionen?”, ”när är det lov”, ”nej, måste vi ha prov?”.
För ett år sedan började jag tröttna på högstadiet. Klassen var skit, pressen började komma och det kändes som att man inte kom någon vart. Vad jag inte visste då var att sammanhållningen i klassen snart skulle bli mycket bättre. För det var egentligen inte förens vi åkte till Snogeholm i början av nian som parter började förenas. Även musikalen i vintras lämnade värdefulla avtryck, trots engagemanget i början. För vem ville egentligen åka på läger i en skog? Ingen. Och vem ville till en början delta i en musikal det skrek ”pinsamhet” om? Svar, ingen!
För en vecka sedan skrev jag detta talet. Ett tal som tvingade mig blicka tillbaks på dessa tre år i högstadiet. Vad vill jag ta med mig från Gunnesbo och hur ska jag bevara det? Vad jag egentligen vill minnas är alla sköna citat som kommer från klassen, när någon klantat sig eller gjort något pinsamt som vi alla skrattat åt. Vad jag dock kommer minnas är mönstret som snart kommer brytas, det mönster som format varje skoldag sen i sjuan, och som jag inte kommer märka av förens jag kommit in i nya rutiner på katte. Jag kommer minnas alla tråkiga lektioner, trängseln i matsalen och inte minns de livliga diskussionerna på rasterna mellan a och b:s klassrum. Detta är nog även det jag kommer sakna mest, för platserna som kommer finnas med i mina minnen skulle inte varit minnen om inte personerna fanns där. De livliga diskussionerna skulle ju inte varit speciellt livliga utan vissa personer.
Så, nu står jag här inför klassen jag en gång halvt grät över att få bli en del av. Tre år har gått, och som om det inte vore nog så väntar oss ytterligare tre år, (tyvärr). Kuvertet som för tre år sedan innehöll vår blivande klass har blivit ett nytt kuvert som är ett bevis på att vi snart ska splittras. Att acceptera att detdär no-förhöret på elektrokemin inte gick så bra, eller att Jan skämt ut en inför klassen efter att ha sagt något totalt orelevant bör inte ta så mycket kraft. Nu måste vi börja acceptera att klass 9B snart är 24 olika pusselbitar som aldrig mer igen kommer pusslas ihop till ett. Sorgligt men sant. Och jag själv måste t.ex acceptera att den enorma charm som ni i 9B utstrålat inte går att hitta på katte, hur mycket jag än söker den. För vi kan ju konstatera att 9B är en ytterst speciell klass. I två tredjedelar av hela högstadiet så har hatat vår klass för att den är så speciell, men nu när jag står här på mållinjen så förstår jag att det är olikheterna i klassen som står för charmen. Det gör mig lite ledsen inombords.
Snart så kan vi höra 9B:s kollektiva utandning då betygen är utdelade och kroppen är matt efter att (förhoppningsvis) ha stått i amfiteatern och dansat till ”det är över nu”, samt kramat kompisarna oräkneligt många gånger. När den dagen kommer så är vi nog alla uppspelta över att allt är över, och vi kommer inte hinna reflektera över vad som egentligen hänt. Därför så vill jag nu passa på att tacka er för dessa tre åren. Vi klarade det, alla tre åren tillsammans trots allt. Ett stort enormt TACK för att jag har fått spendera dom med er.
.jpg)
